I Borlänge vid grabbens dator 11.01 - onsdag

Blev lite oväntat ledig idag då fotografen inte hade så mycket arbete åt mig. Det är i och för sig ganska skönt då jag vet att jag jobbar på videon och hos fotografen om vartannat torsdag till söndag. Hur nästa vecka ser ut det vet jag faktiskt inte. Grabben och jag ska åka iväg och hälsa på några vänner till honom vid påsk, det ska blir kul. Det är så roligt att umgås med honom, han vill göra saker med mig och inte bara sitta hemma och dega, jag är inte riktigt så bortskämd med det sedan tidigare.

Arbetade som sagt uppe i Leksand hos fotografen igår, var hem och betalade lite räkningar och hämtade posten, eller i alla fall de tre senaste nummren av Illustrerad Vetenskap. Jag vet inte men det kanske tyder på att min käre fader har rätt att kalla mig den förlorade dottern? Var sedan förbi hos syster och vår moder och var lite social.

Var på väg tillbaka till Borlänge när jag fick tag på en av mina vänner som berättade att hon har blivit diagnostiserad och har en obotlig sjukdom. Så jag vände och åkte hem till henne och pratade lite om hennes tillstånd och försökte dela med mig av mina erfarenheter - jag har addisons sjukdom som i korta drag innebär att jag måste äta kortison varje dag resten av livet och är extra känslig för att bli sjuk. Så, som jag ser det och även sa till henne så upplevde jag det som en stor lättnad att få en diagnos - att få veta vad det är som är fel, för ofta känner man ju att det är något som inte stämmer. Samtidigt måste man försöka komma ihåg att man fortfarande är samma människa som innan fast med en diagnos, det är lätt att man i första hand blir sin sjukdom och glömmer bort att det finns en person där bakom.

Sedan är det alltid det där med hur de runt omkring reagerar. I mitt fall var alla mycket glada och lättade, framför allt för att jag överlevde, men också att jag får möjlighet att leva ett ganska normalt liv igen. Jag är inte naiv och insåg att även om det inte ska spela någon roll så förstår jag att det kan påverka mina chanser att få arbete - speciellt om det är ett sådant arbete där det inte krävs några speciella kvalifikationer - om det står mellan en sjuk och en frisk person. Det jag däremot inte ägnat en tanke åt var att någon inte skulle kunna acceptera att jag är sjuk och måste medicinera för att överleva. Dejtade en kille några månader efter att jag blivit utskriven från lasarettet och han verkade ta det med ro i början - sa att han hade svårt för tabletter bara. Efter ett tag sa han att han "inte trodde att addison var så allvarligt som jag ville påskina" och undrade om jag inte kunde testa att sluta med tabletterna(!). För att vara alldeles tydlig så tar det inte många timmar om jag missar min medicin innan jag börjar må dåligt och skulle jag sluta helt så dör jag. Hur som helst, detta hade inte slagit mig som ett möjligt scenario och det var bara att säga tack och adjö där. Det fungerar inte om man ska känna sig som en hypokondriker varje gång man tar sin medicin.

Hade inte tänkt skriva något alls om min addison här i bloggen utan tanken är att starta en ny blogg för de som är intresserade av att läsa om hur det är att leva med denna sjukdom. Nej, nu har jag skrivit om så deprimerande saker så nu ska jag låta Er bloggläsare gå ut och njuta av solen istället!

Ha en bra dag!

\m/