Sop(ranos)...
Sopranos skulle kunna vara en bra serie under förutsättning att de hade komprimerat det som hände på de 86 avsnitten till ungefär 30 avsnitt. Då hade det kanske hänt någonting i åtminstone varannan episod.
Don't stop - beliving. Don't stop. Jo, tjenare.
Black Snake Moan…
Jag bör nog ändå utfärde en seghetsvarning, historien skulle kunna vara mer nyanserad, eller så kanske den skulle kunnat avhandlas på 1h 30min istället för 1h 52min.
Filmshoppade lite fler filmer till samlingen i helgen, ingen av dem har jag dock ännu sett, eller ja, vissa har jag naturligtvis sett tidigare.
Nyinhandlad film:
Full Metal Jacket
The Shining
A Clockwork Orange
2001: A Space Odyssey
Man on Fire
och sist men inte minst 2:a säsongen av I En Annan Del Av Köping.
So long!
\m/
There is no spoon...
Jo, jag misstänker att Ni nu är många som sitter framför era skärmar med en något avvikande åsikt. Det får stå för Er, jag står fast vid min. Hela historien, sanningen eller vad det nu må vara, bakom the Matrix är lika fantasieggande som fashinerande.
Varje gång, av de otaliga gånger jag sett Matrix-trilogin är det något nytt som dyker upp, en ny aspekt eller böjning av verkligheten. Den får mig att ställa mig frågan: Hur definierar jag mig sälv och vad får det för effekt på min tolkning och upplevelse av historien?
Jag kan fortsätta filosofera om detta ämne, i vad som för de ofrälsta, kan kännas som en evighet. För tillfället skonar jag dem, men att aldrig mer återkomma till fenomenet Matrix ser jag som en omöjlighet.
Anledningen till vårt Matrix-maraton var just att omvända en ofrälse. Personen som ännu inte hade blivit upplyst var samma person som jag i snart ett år delat mitt liv med. Han var nästan på gränsen till en hädare då han en gång i tiden börjat se den första av filmerna men slagit av då den för honom verkade dålig och obegriplig.
Obegripligt? säger jag. Hoppas nu att jag lyckats hjälpa honom till frälsning - ja, det måste jag ha gjort... Ska jag hjälpa dig?
\m/
Måste bara dela med mig!
So long!
\m/
The Best Afternoon Ever...
Imorgon ska jag till en ny arbetsplats och testa mina vingar som redigerare. Spännande och roligt kan man väl säga utan att överdriva. Tyvärr fick jag ställa in min enda dag den här veckan hos fotografen uppe i Leksand, men det är ett vikariat som jag sökt på det andra företaget och jag måste väga det ena mot det andra. När jag bara har en dag i veckan i Leksand ett tag framöver måste jag få in pengar någon annanstans ifrån. Sånt är livet...
Nu ska jag titta på när JD får lära sig vad Jiggley Ball är för någonting!
Ha en trevlig eftermiddag!
\m/
Store Wars, say no more...
De som inte sett Star Wars gör sig icke besväret att klicka på länken...
Godnatt igen!
\m/
En låtsas-kanin vid namn Frank...
I Borlänge vid min dator 02.51 natten mot söndag
Ikväll har jag och Pär sett på Donnie Darko. Det är en av de bästa filmer jag sett och jag vet faktiskt inte vilken gång i ordningen det var jag såg den nu. Jag är säker på att jag sett den minst fem gånger tidigare i alla fall. Pär däremot var inte lika imponerad. Ja, ja, jag vet att jag har mycket speciell filmsmak och förstår om inte alla uppskattar den. Det är även något som Ni bloggläsare bör ta i beaktning innan Ni ser en film som jag "höjt till skyarna".
Den handlar i alla fall om Donnie som hallucinerar mitt på ljusa dagen och har en stor låtsas-kanin vid namn Frank som följeslagare... Och som de flesta andra filmer som jag är helsåld på så berör den möjligheten att förflytta sig i tiden. Det låter kanske bisarrt och filmen är helt klart lite bisarr. Jag har svårt att förklara handlingen utan låter er själva tolka filmen från dess handling och sub-handlingar.
För mig är det en film som ställer djupa existensiella frågor och jag blir lika berörd varje gång jag ser den. Jag börjar fundera över min egen existens, hur skört allting är i livet och så vidare. Filmen leder med andra ord till djupare funderingar.
Jag supertrött och nu blir det huvudet på kudden.
Godnatt på Er!
Children of Men
I Borlänge vid grabbens dator 02.26 - natten mot tisdag
Året är 2027, inget barn har fötts till världen på 18 år. Mänskligheten har börjat misströsta när det inte finns någon framtid att tala om. Nationer världen runt rasar samman. Vi möter Theo i London, han liksom många andra har gett upp hoppet. Han är egal för vad som sker runt omkring honom - ett resultat av samhället och det faktum att han förlorade sin tvåårige son Dylan till en influensapandemi runt år 2009. Han blir kontaktad av en grupp aktivister som försöker stoppa de brittiska myndigheterna från att avvisa alla invandrare. Gruppen behöver hans hjälp att föra en kvinna ut ur landet. Theo behöver pengarna de erbjuder och går med på att hjälpa dem. Det visar sig snart att Kee, som kvinnan kallas, är gravid. Alla kvinnor har de senaste 18 åren varit infertila men Kee är i högsta grad havande. Härifrån fortsätter filmen med huvudkonflikten som är att föra Kee i säkerhet utanför Storbritanniens gränser. Jag vill inte avslöja för mycket av filmens handling utan rekommenderar istället att se den.
En av de saker som jag gillar med filmen är hur den belyser vad rädsla kan driva människan till. I filmen ser man tydliga paralleller till Nazitysklands koncentrationsläger och getton. Allt sprunget ur rädsla för "de andra" som är avvikande från den kulturella normen.
Det allra tydligast framträdande i historien är frälsartemat. Mirakulöst nog kommer det att födas ett barn till världen - mänsklighetens sista hopp. Frälsartemat är vanligt förekommande i filmer och kan vid det här laget kännas ganska klyschigt. I den här filmen tycker jag dock att det fungerar - det är nästan en förutsättning. Likaså är Kee ensam med sitt barn, någon fader presenteras aldrig och inte heller får man någon förklaring på varför just hon är fertil.
Filmen behandlar känslor som rädsla, kärlek, desperation och likgiltighet. Samtidigt ser man hur människor kan offra så mycket för något de tror på. Runt om i världen idag ser vi hur just detta sker, självmordsbombare, soldater som strider för att försäkra sin nation fortsatt "frihet" och så vidare...
En bra film som går att ses både som en vanlig futuristisk action-thriller eller om man så vill även på ett djupare plan.
\m/
Maniac Nurses - den sämsta filmen någonsin?
Igår var vi förbi hos en kompis till mig och drack en kopp kaffe på kvällen. Lämnade tillbaka en film som vi hade lånat av honom förra veckan. Det var Exponerad (1971)en kultklassiker som det stod på DVD-utgåvan - en riktig kalkon om ni frågar mig. Vi började hur som helst tala om film igen och då nämner han att han i helgen såg vad som nog kan ha varit den sämsta och märkligaste filmen han någonsin sett och han har precis som jag sett mycket märklig film.
Det var hur som helst filmen Maniac Nurses (1990) som är en Troma-produktion. För er som nu inte är bekant med Troma-filmerna kan jag lite kort berätta att Troma är ett independent-filmbolag som gör splatterfilmer, med vansinnigt urusla rollprestationer, mycket våld och en del naket. Det är ingen människa som ser en Troma-film för att berika sitt kulturella kapital, utan här handlar det om att få skratta till några av de mest bisarra lågbudgetfilmer man kan tänka sig.
Nu råkar det vara så att både jag och min vän har den goda smaken att uppskatta den här sortens filmer - en av de bästa måste ändå vara the Toxic Avenger (1985). När vi lämnade hans residens vid Soltorg igår kväll så hade vi lånat med oss den märkliga filmen om de galna sjuksköterskorna. Väl hemma hos grabben så slängde vi oss i soffan för att se 1 timme och 13 minuter förstklassig B-film.
Filmen handlar om några sjuksköterskor som bor på något som påminner om ett sjukhus/behandlingshem och deras omättliga hunger för våld. De springer runt i ganska lite kläder - i många av scenerna inte mer än trosor och BH - och jagar och dödar människor med k-pistar. Genom hela filmen ligger en berättarröst som förklarar och utvecklar rollkaraktärernas sinnestämmning och den nästan obefintliga handlingen. Det är inte ens normal "Troma-standard" på den här filmen - det är sämre. Men faktum är att den var så dålig så den inte gick att stänga av - vi var bara tvugna att se klart den och förundras över hur man ens kommer på tanken att göra denna film. På www.imdb.com under Maniac Nurses har någon skrivit en ganska lång kommentar om filmen men lyckas i en enda mening sammanfatta precis det man tänker när man ser den: "Even if I did the best acid in the world for three weeks straight, I never would come up with this stuff in a million years."
Så vill Ni se någon film representativ för Troma så föreslår jag att Ni väljer någon annan titel än Maniac Nurses, till exempel då the Toxic Avenger eller Class of Nuke 'em High (1986).
I övrigt kan man ju fundera på hur avtrubbad undertecknad är när det kommer till våld och blod när jag mitt under en obduktionsscen sträcker mig efter en kanelbulle och glupskt börjar sätta i mig? Jag kom på mig själv efter en stund när sjuksköterskorna som bäst står och sliter inälvor ur ett av sina offer och frågade grabben om han insåg hur avtrubbad jag verkligen är och han svarar något i stil med: "Jo, jag undrade just hur man kan bli sugen på bullar när man ser en sådan scen..." Paradoxen med det hela är att jag en liten stund senare sitter med fötterna uppdragna i soffan och skriker för att de visat en närbild på en padda (jag har en extrem fobi för groddjur och reptiler). Jag frågade grabben när jag lugnat ner mig hur man fungerar då? Han svarar: "Det är nog något du måste fråga en psykolog..."
Slutsatsen måste bli:
Blod och inälvor = kanelbullar
Grodor och paddor = skräckupplevelse
Ha en bra dag!
\m/
Déjà Vu - med Denzel...
I Borlänge vid grabbens dator 01.42 - natten mot måndag
Såg för någon timme sedan filmen Déjà Vu med bland andra Denzel Washington. Den var riktigt bra och rekommenderas härmed till Er kära bloggläsare. Den handlar om möjligheten att gå tillbaka i tiden och förändra något som redan skett.
När jag och grabben tog en paus i filmen började vi diskutera vad det är som gör att man blir så fascinerad av just denna möjlighet(?). Hur som helst ska jag inte fördjupa mig något mer i det just nu... Men en sak som då slog mig är att förvånansvärt många av de filmer som jag anser är de bästa jag sett handlar om just detta. Bland de filmer som jag listade som bra filmer som bör ses härom veckan så har The Butterfly Effect, Donnie Darko, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, the Jacket och Vanilla Sky alla någon anknytning till det här med att resa eller stanna i tiden och/eller förändra ödet. Likaså finns de här frågeställningarna representerade i några andra filmer som jag också varmt kan rekommendera - the Matrix, Minority Report och Kontakt.
Nu är det dags att krypa till kojs, men imorgon ska jag försöka tåta ihop ett något mindre flummigt inlägg.
Godnatt på Er!
\m/
Omständigt värre för att få lite kärlek...
Igår var en ganska slö dag - behövde hämta igen sig lite efter fredag och lördagens bravader. På kvällningen kom grabbens kompis med flickvän över och drack lite kaffe och vi slängde i en film som vi hade liggande hemma från mitt jobb. Något att slötitta på bara. Ja, det var då helt klart en lätt underlig film vi såg.
Filmen går under genrerna drama/dokumentär enligt omslaget och är en fransk film av Luc Jacquet. En del av Er kära bloggläsare har kanske sett den... Denna film utspelar sig på Sydpolen och huvudrollsinnehavarna är kejsarpingviner. Filmen jag talar om är den uppmärksammade Pingvinresan (2005).
Till att börja med måste man fråga sig hur filmskaparna kom på idén att göra en film om faktiska pingviner på en iskall kontinent? Hur tänkte de - och vad tänkte investerarna när de presenterade idén?
Filmen handlar hur som helst om kejsarpingvinen som en gång om året går tjugo mil bort från havet för att söka en partner och para sig. Mitt på en öde snötäckt slätt stannar de - bekantar sig med varandra och reproducerar sig. Sedan väntar de bara rakt upp och ner i någon månad (tydligen) på att honan ska få fram ägget som hon sedan överlämnar till hannen som får ruva på det medan honan går tillbaka de tjugo milen till havet för att äta upp sig. Hanarna kurar ihop sig i någon form av ormgrop och väntar tålmodigt till honan återkommer strax efter att pingvinungen tittat ut ur sitt äggskal. Sedan vaggar hannen iväg för att äta medan honan tar hand om ungen tills dess att hon blir så hungrig att hon är tvungen att åter söka sig till vattnet. Hannen kommer tillbaka när han är mätt och när ungen är klar att gå själv så knatar familjen tillbaka till havet för och tillbringar en tid för att äta upp sig och bada för att sedan göra om samma sak igen tre månader senare...
Men snälla någon! Hur komplicerat kan man göra det för sig? Själv skulle man ju lackat ur innan man börjat... Har ni förresten sett hur taskigt pingviner går? Skulle jag gå sådär skulle jag inte ens orka gå till bilen...
Intressant film var det hur som helst. Kan rekommenderas till de som inte har något bättre att lägga sin tid på än att förundras över de där frackklädda figurerna som verkar ha jordens största tålamod och uthållighet.
God kväll på Er!
\m/
