För några veckor sedan ägnade vi en dag helt i filmens tecken, med ett maraton i vad jag skulle vilja ett av filmhistoriens största framtidsepos. Ett stort tack till bröderna Wachowski som gav oss Neo, Trinity, Morpheus, oraklet, maskinerna och Agent Smith.

Jo, jag misstänker att Ni nu är många som sitter framför era skärmar med en något avvikande åsikt. Det får stå för Er, jag står fast vid min. Hela historien, sanningen eller vad det nu må vara, bakom the Matrix är lika fantasieggande som fashinerande.

Varje gång, av de otaliga gånger jag sett Matrix-trilogin är det något nytt som dyker upp, en ny aspekt eller böjning av verkligheten. Den får mig att ställa mig frågan: Hur definierar jag mig sälv och vad får det för effekt på min tolkning och upplevelse av historien?

Jag kan fortsätta filosofera om detta ämne, i vad som för de ofrälsta, kan kännas som en evighet. För tillfället skonar jag dem, men att aldrig mer återkomma till fenomenet Matrix ser jag som en omöjlighet.

Anledningen till vårt Matrix-maraton var just att omvända en ofrälse. Personen som ännu inte hade blivit upplyst var samma person som jag i snart ett år delat mitt liv med. Han var nästan på gränsen till en hädare då han en gång i tiden börjat se den första av filmerna men slagit av då den för honom verkade dålig och obegriplig.

Obegripligt? säger jag. Hoppas nu att jag lyckats hjälpa honom till frälsning - ja, det måste jag ha gjort... Ska jag hjälpa dig?

\m/