Måste ta upp det här med skadeglädje igen. Det sägs att den är den enda sanna glädjen och jag är benägen att hålla med. Pär berättade för en liten stund sedan om ett bakslag för en person jag inte är helt förtjust i. När han berättat klart tittar han på mig och utbrister: "Men herregud!", varvid jag inser att jag sitter med ett leende som sträcker sig från öra till öra. Det är ganska hemskt egentligen...

Nu tänker ni kära bloggläsare säkert "Usch, vilken hemsk människa", men det gör inget jag är född sådan.

Peace out!

\m/